Källskogsstugan

”Petters stuga”

De gånger man närmar sig Källskogsstugan på hembygdsgården i Nora kryper det alltid fram en massa känslor och tankar. 

Hur gammal kan stugan vara, troligtvis mera än 500 år. Hur såg folket ut som bodde där för flera hundra år sedan. Vad arbetade dom med och hur var dom klädda. Det är så många frågor som dyker upp som bara delvis kan bli besvarade.

Den historia man känner till idag sträcker sig inte längre tillbaka än ca.200 år då huset var beläget på en jordkulle i Källskog som ligger på gränsen mellan Nora, Enåker och Huddunge. 

Liksom det stora flertalet boningshus på landet stod stugan ”solrätt”, det vill säga att framsidan står mot söder och baksidan mot norr. 

I mitten på 1800-talet bodde där jordägaren Erik Persson och hans hustru Malin. Där bodde även deras son Petter som senare gav namnet ”Petters Stuga”

Det sägs att Erik Persson var en mycket renlig, välklädd och ordentlig karl.

 Om han höll på med skörd, skogsarbete eller kolarbete såg han alltid till att hålla sig ren och snygg.

Han var även känd och beryktad som takspånstäljare och jägare. Att se honom vid spånstabben vända, vrida och justera varje spån tills de blev som hyvlade på båda sidor förundrades man över den skicklighet han var i besittning av.

Det sas om honom att som jägare kunde han: ”lite mer än vanligt” och han berättade gärna om sina erfarenheter, och på väggen i stugan hängde många vapen och utrustning som hade med jakt att göra.

Kom man till stugan på den tiden förundrades man över hur fint och välstädat det var, och i dörröppningen möttes man av den lilla runda, vackra välklädda ”Malinmor” som hälsade välkommen. 

Många var de barn och även vuxna som hon mättat med smörgåsar och getost. Till detta serverades mjölk från en stor träskål som alltid var isilad tidigare så att grädden lagrat sig ovanpå. Hennes välvilja till att alla skulle må bra intygades av ”Blås int undan grädden nu int”

som var hennes standarduttryck då hon kom med mjölkskålen.

Malinmor hade också ett musikinstrument som bestod av ett avsågat kohorn med några fingerhål på. På det tutade hon sina valltoner på sommaren, och hon ägde stor skicklighet att sköta det enkla instrumentet. 

Hennes låtar hördes vida omkring i närliggande skogar och byar, och de som hörde Malinmor spela stannade till och lyssnade med förtjusning.

Efter att Erik Persson och Malin gått ur tiden beboddes stugan av deras son Per Persson allmänt kallad ”Källskogs Petter” som sågs som en ensling som präglades av vemod och som för det mesta gick för sig själv.                Men Petter som var ung hade visioner om framtiden, köpte 1870 till en ”utjord” som låg i närheten av stugan och som hörde till Östanås, för en tid på 50år.

Han började med friskt mod bryta mark och gräva diken. 

Åren gick och Petters odling blev större och större och behovet av en lada uppstod, så han byggde även en sådan.

Han var även vid den tiden anlitad att hjälpa till med allehanda sysslor vid granngårdarna i Nora. Han hade vid dessa besök blivit förälskad i en flicka i en av gårdarna, och han hoppades att de tillsammans skulle bärga skördarna på hans nyodling.

I väntan därpå och eftersom odlingen blev allt större byggde Petter även en ladugård och det dröjde sedan inte så länge förrän det lite längre upp i backen också stod en liten stuga.

Petters odling var nu ganska stor och hans nya gård var färdig att tas i bruk, men flickan han drömt om och räknat att dela sitt liv med blev aldrig hans.

Åren går och Petter flyttar aldrig själv till sin nya gård, utan förblir hela livet boende i den gamla ryggåsstugan.

Ett underligt förhållande uppstår då Petter bor i Huddunge, har sin egendom som han brukar i Nora och för att komma dit går han genom Enåker.

Petter som nu hade blivit gammal hade också blivit mycket ensam, och enda trösten i tillvaron var hästen Prille. De sågs emellanåt på vägarna åt Tärnsjö eller Heby, men oftast stretade de tillsammans på den nya gården som nu inte längre var så ny.

Så kan det hända under sommaren då grödan växer som bäst att Prille någon tid får semester.

Han försvinner då i skogen mot Huddunge och frossar på skogsängens grönska och mår skönt i skuggan av de täta snåren.

Ibland om nätterna vaknar Petter av dova dunkanden utanför husväggen och då är det Prille som kommit för att hälsar på. 

När solen stiger upp i öster och dimman lättar öser Petter upp vatten ur källan och har en pratstund med sin gamle vän, men när värmen inpå dagen blir för svår svänger Prille på svansen och återvänder med stultande gång till skogsängens svalka.

Åren går och en sommar blir Prille borta ovanligt länge, och Petter väntar förgäves om nätterna efter det välkända dunkandet av hästfötter utanför stugan.

En dag går han ut i skogen för att leta efter häst, och efter någon timmes sökande hittar han Prille liggande död vid en gammal nedmultnad gärdesgård.

Petter sörjde mycket sin gamla häst och säkert var det för honom en tung vandring  när han gick hem efter en spade för att gräva en grav åt Prille.

Alltmera ensam blev Petter och det är sällan som man ser honom på bygden.

Han är nu gammal och trött och när han en dag åker hemåt på tåget säger han: Å vad trött jag är! Gud hjälpe mig hem till min stuga”

Några dagar senare tittar en granne in och finner Petter sittande på en stol vid köksbordet.

Han satt böjd, vilande sitt trötta huvud mot armen och bibeln uppslagen framför sig. En enslings liv var till ända.

Källskogs-Petter var en man som inte gjorde mycket väsen av sig. Hans liv bestod av mycket ensamhet, mycket arbete och möda, sorger och besvikelser, och väldigt lite av det goda som världen och livet har att ge, fick han ta del av.

På årsmötet 23 mars 1922 togs beslut i styrelsen för Nora Hembygds och fornminnesförening att ryggåsstugan i Källskog skulle inköpas av Ohlsson i Östanås för samma pris som han hade gett för den.

Då man inte kunde flytta den under sommaren, då det fortfarande inte fanns någon plats att ställa den på, togs beslut om att taket skulle renoveras tills vidare.

Under Mars månad 1924 nedmonterades Källskogsstugan under överinseende av byggmästare Holmström och transporterades av sju Norabönder i en och samma fora, till Hembygdsgården i Tärnsjö där den samma vår uppmonterades i det skick den alltid haft. 

Såväl inköpet av stugan och monteringskostnaden betalades av Grosshandlare Vilhelm Norlander Stockholm som hade sina rötter i Nora.

 En mycket fin tanke ska också nämnas, att de personer som på auktion köpt stugans möbler, fick höra om stugans flyttning till Gammelgården, återskänkte de dessa, så att det fick komma tillbaka till det gamla huset där de stått under Petter och hans föräldrars tid.

En nöjd styrelse framför den nyuppsatta stugan

 Om man idag 2020 tar vägen till Källskog ska man upptäcka den lilla ladugård som Petter byggde för mer än 140år sedan. Tankarna hamnar då ofelbart tillbaka på Petter, och som ladugården ser ut idag så återspeglar den enslingen Petters liv. Ett tragiskt liv då en ensam man med hopp om en ljus framtid bygger upp en hel liten gård. Väntar på att få driva den tillsammans med sin käraste, men som aldrig kommer. En ladugård byggd med kärlek för en trygg och fin framtid har nu gett upp, och kom aldrig till den användning som Petter önskade.